Kajaktur i Stockholms ytterskärgård
juli 2005

Flockens gemytliga gemenskap påminner om picknickande kompisgäng i Drakenbergsparken. Vadå himlen? Jag tror jag ska konvertera till buddismen och satsa på att bli säl i nästa liv.

Ytterskärgården i Stockholms Skärgård är något alldeles speciellt. Det finns en enkelhet, en spänning och en vildhet som jag tycker är otroligt lockande. Efter att ha åkt runt med en Petterssonbåt och senare med en öppen snipa så ska jag uppleva den från en kajak.

Jag paddlar iväg från Stavsnäs. Vid Rödkobbsfjärden blottar sig horisonten. Magiskt. Bortom den finns fortsättningen. Stannar för natten vid Gjusharan norr om Sandhamn. Finns det något vackrare än solnedgångar? Men de ska upplevas. De är omöjliga att avbilda utan att de blir kitschiga. Ok, William Turner har lyckats.

Jag är ivrig att komma iväg så jag vaknar av mig själv innan solen har gått upp. Det är stilla. Jag sätter kurs mot Gillöga. Rakt föröver stiger solen upp. Det glittrar i det stilla vattnet som ännu inte har krusats av någon vind. Illavarslande höga moln ligger kvar ute till havs sedan igår och lovar vind.

Gillöga
Ska man sätta tänderna i bageriets bästa bakelse bör man gå långsamt till väga för att njutningen ska bli så stor som möjligt. Jag börjar med att sova middag på Flyttjan i södra Gillöga. På Yttervingen var det så mycket fåglar.

När jag vaknar har ett par tärnor slagit sig ner alldeles nära. Denna spensliga fågel som är så optimalt byggd att den flyttar längst av världens alla fåglar, till Antarktis. Räknar man ut hur långt en tärna flyttar under sitt liv så blir det längre än avståndet till månen.

Mitt på fjärden över till Utfredel hör jag dem. Sälarna. Precis som sist när jag såg dem, väster om Angödrommen, så ligger de på en slät grynna långt från andra öar. Frustande, gnyende, plaskande. Flockens gemytliga gemenskap påminner om picknickande kompisgäng i Drakenbergsparken. Vadå himlen? Jag tror jag ska konvertera till buddismen och satsa på att bli säl i nästa liv.

Vid Angödrommen var de inte alls speciellt nervösa men här ogillar de min närhet och glider av grynnan när jag är ca 150 meter ifrån dem. Vattnet för en säl är som hålan för en kanin. De nyfikna sälarna sticker upp sina huvuden på olika ställen och ser ut att undra vad detta är för en underlig figur. Nu är det ombytta roller nu är det de som tittar på mig.

Ösregn. Vinden har ökat och rivit upp en intensiv och krabb sjö. Jag provar på vågorna. Det känns ovant i början men efter ett tag kommer jag in i lunken. Genom att ta ett par kraftiga paddeltag och luta sig framåt i medsjö så får jag härliga långa surfar.

Jag missar Lill-Gillöga men går iland på Tärngrundet i stället. Gräslöken, skirt rosa, vissen Johannesört intensivt roströd, renfanan lyser gul, blommande älggräs, malört……vackert. Ett gäng kärrsnäppor går omkring och letar föda bland klipporna. Trevliga fåglar det här. En koll med kikaren avslöjar att det är en spovsnäppa i flocken. En mer ovanlig fågel med svagt böjd näbb och roströd buk.

Utterrumpan
På promenaden runt ön ser jag tre huggormar. En ringlar mitt på en klippa och stannar upp när jag kommer. När jag stannar, en meter från den, så fortsätter den lugnt längs ett nästan lodrätt berg genom det lilla fäste som lavarna ger. I fortsättning får det bli gummistövlar under promenaderna.

I en av de många vattensamlingarna, som kryllar av grodyngel, så ser jag något som först liknar små ålar, brunröda och ca 15 cm långa. En senare koll på webben visar att detta var en hästigel som tillhör de pionjärarter som i ett tidigt skede koloniserar nya vattenmiljöer.
Måste sänka tempot oftare. Genom att ligga på magen i en kvart och titta ner i en pöl så ser jag ett djur som jag aldrig har sett förut. Inte ens på TV. Och väldigt mycket enklare än att åka till det inre av Amazonas för att se något märkligt djur. Jag var där för tjugo år sedan förresten. Från vägs ände i östra Ecuador, Missauahi, var jag och min fru med på en fyra dagars guidad djungeltur. Färder med motordriven kanot, långa vandringar och övernattning i pålhus. Förutom ett fåtal insekter såg vi två papegojor, en kajmans röda ögon i mörkret, spår i leran från en tapir och en giftig orm. Quince minutos (femton minuter) kallade guiden Carlos den. Efter att han hade dräpt den med macheten kallade vi honom för Dos secundos (två sekunder).
Det begränsade antalet djur fick sin förklaring. Ett utbrett fiske med dynamit och gott om gevär hade sopat fullständigt rent.

Skarvs Skärgård
Söderskäret borde nog vara ett fågelskyddsområde egentligen. Hundratals tordmular möter mig när jag paddlar runt ön. Så många har jag inte sett på någon annan ö i Skärgården. De flyger runt mig ett par varv och flyger sen tillbaka och ställer sig på sina favoritklippor. Jag undviker att gå iland för att inte störa.

Bodskär träffar jag Jonas och Holger som ligger inblåsta i sin mälar-22:a. Lång och smal med låga fribord och utan självläns i sittbrunnen. Ingen höjdare i hård sjö.

Ett varv runt söderskäret igen. Den här ön är magisk. Jag lämnar Skarv och sätter igång och vevar över Stenfjärden och stannar på Österskäret I Röder. Efter att ha gått ett varv runt ön dyker en fråga upp i mitt huvud. –Var fan är alla? Släta klippor, små miniatyrmyrar med hjortron, mängder med blåvingefjärilar, en skogstjärn, ja faktiskt, även fast det inte finns någon skog. På södra sidan har någon planterat en Scabrosa ros som har växt sig gigantisk i den uppspolade tången. En likadan ros cyklar jag förbi på väg till jobbet där den växer vid Södertäljevägen. Den är en lilleputt jämfört med den här. Två andra har hittat hit i alla fall. Två småspovar som brukar ta vägen förbi skärgårdsöar med kråkbär, står det i fågelboken. 

På Röder glider jag in i en sommaridyll. Ett femtontal före detta fiskebodar omgjorda till sommarställen, bryggor, gemensam bastu, utsikt mot horisonten. Samma fråga dyker upp i huvudet igen. –Var fan är alla? Inte en kotte som syns till. Mitt under industrisemestern. En vissen midsommarstång som lutar betänkligt är det enda som vittnar om att  det har varit folk här. Kom igen! Sill, koskenkorva och smågrodorna till midsommar. Tillbaka till Eken på midsommardagen i 60 knop i den nyinköpta ribbåten. Kanske ett till besök i augusti. Kräftor, Absolut och helan går. Är det skärgårn det? Det är ungefär som om man skulle skaffa barn och bara träffa dem på deras födelsedagar och julafton. Kanske är vi på väg dit också?

Söderarm
Tar norr ut över Udd-djupet till Söderarm. Monotont. Två timmars paddlande. Meditativt. Fjärden känns först lite skrämmande. Stor och öppen. Horisonten åt öster och ett diffust grått band av öar åt norr och väster. Väl ute på fjärden är tryggheten vattnet som finns nära. Det finns ju där hela tiden.

Glöm det där med sälsång. På morgonens tur ser jag inte en säl. Det måste ha varit ljud från några stojande människor. Sälsång är inte helt lätt att beskriva men jag tycker att det låter som när man lägger örat till någons mage blandat med ljudet av badande barn.

Två havsörnar lättar från Stångskär och glider över till Ramskär. Här ute är örnarna mycket skyggare än de i Mälaren. För att upptäcka dem innan de lättar måste man vara vaksam. När de flyger kan de förväxlas med hägern på långt håll men deras vingar är mer kupade och hägern har också sin karaktäristiska böjda hals.

Med vinden och regnet i ryggen över Södra Spjutspetsfjärden är det lättpaddlat. Utan att paddla går det nog i 2 knop och med i 5. Förvånansvärt torr är jag också tack vare ett hängselkapell som går upp till armhålorna. Över det har jag en regnjacka med dragkedjor under armhålorna (för mig fungerar inte goreTex när jag anstränger mig. Svetten måste ventileras ut på annat sätt) samt vanliga paddelvantar.

Norrpada
Norrpada liknar ingen annan skärgård jag har sett med sina höga runda klippor. Det känns som att de är gjorda i dubbla skalan mot andra öar.

Från den södra viken på Idskär finns bara en stig upp eftersom idegranen bildar en tät ogenomtränglig vägg. Undervegetation saknas helt. Stigen, eller tunneln rättare sagt, blir tätare och tätare och mot slutet känns det mer som att vara med om en förlossning än en skogspromenad. Automatiskt börjar jag leta efter referenser för att kunna hittat tillbaka i denna svårnavigerade snårskog.

Paddlar du ensam? Ja, ibland. Det finns något trivsamt i en vald ensamhet. På något sätt känns det lättare att framkalla känslan av att vara delaktig i naturen när man är ensam. Att lägga all koncentration på det som sker nu. All låta de fem sinnena syn, hörsel, lukt, känsel, smak fylla nuet till 100% precis som jag upplever att barn, fiskmåsar och gäddor gör. Visst är det kul att göra saker tillsammans med andra men det är lätt att fokus läggs på något annat än naturupplevelsen. Typ;
- kan du plocka ihop tältet idag?
- Jag vet inte hur man gör och jag har faktiskt diskat varje dag.
- Jamän, hur kul tror du att det är att alltid laga maten?
- Du har ju sagt att du gillar att laga mat.
- Jag kan väl inte rå för att du tycker att allt är tråkigt.
- Det där var väl jävligt onödigt.
- ………
Eller typ 2
- skaru hare en stänkare?
- Ja, för fan.
- Grappa, fint som tusan.
- Oj, det var skillnad. Den som jag drack senast var som rena rama rävgiftet.
- Du, italienarna gör det viss på det som blir över när de har pressat saften ur vindruvorna.
- Va, menar du att det här är gjort på någon jävla komposthög?
- Skit samma. Skål för de där punkliande spagettiätarna där nere i stöveln.

Sådan här småtrevlig konversation klarar man sig ju inte utan men ibland kan det vara kul att hoppa över den och sätta fokus på något annat.

Lördag 23 juli
Duggregn. Vinden har vänt från nordlig till sydlig. Det känns motigt att kliva ur snarkstruten men efter att ha flyttat till en vik med lä, ätit gröt och badat så leker livet igen. Det pratas om ”Biffen, Bilen och Bostaden” på radion. Stefan Edmans förslag till regeringen för att skapa ett hållbart samhälle. Alla bränsletörstiga båtar får sig nog en råsop där också. Segelbåtar och kajaker klarar sig.

Sneddar över Örafjärden till Vidingsöra. Ytterligare ett naturreservat. Det här är så nära tropisk regnskog man kan komma. Höga alar bildar ett högt lövtak. Ormbunkar, skogshallon och brännässlor bildar tät Undervegetation. Fåglarnas varningsrop, som en entonig inåtvissling, och deras nervösa beteende skapar en spänning i luften. Men den här ön kräver mycket av besökarna. En semesterfirande badfamilj skulle tröttna på fem minuter. Denna ön bör avnjutas men stövlar med höga skaft, långbyxor, helst myggnätshatt mot alla bromsar, tubkikare. Det blir till och med för mycket för mig.

Rödlöga
Då är det betydligt trevligare på Rödlöga. Handelsbod, café och en snitslad bana som går runt bland röda stugor och över stock och över sten. Blåställsgubbarna står och ljuger med ett par nyfiskade abborrar i näven och småbarnspappor från storstan har bytt ut träningsmaskinerna mot att gräva med grep i potatislandet. Jag är rädd för att snubbla över några kamerakablar eller höra någon som ropar ”tagning 37 kameran går” och ryckas upp ur denna illusion och upptäcka att detta bara är tillfälliga kulisser för inspelning av Saltkråkan 2. Men nej, det här är på riktigt.

Åter till Eken
140 spänn extra för att ta med kajaken på Waxholmsbåten ända in till Strömkajen. Otroligt billigt och smidigt. Väl framme så passar jag på att ta en tur genom sommarstockholm. Skön sång från jazzfestivalen, slammer från Grönan och lampor som speglar sig i det svarta vattnet. Jag slussar för första gången med kajak och när mörkret har fallit glider jag in till bryggorna vid Fridhemskanotisterna samtidigt som en partybåt sakta glider förbi och spelar Per Gessles - Jag går och fiskar.